Framsidan    Steven Erikson    Intervjuer    Litteratur    Forumet    Kontakt       

Det är bara ett år sedan som du har kunnat säga upp ditt "jobb" för att kunna skriva på heltid, hur har förändringen känts för dig?

– Förändringen till en heltidsförfattare var en enorm lättnad. Med problem att hitta arkeologiskt arbete här i Storbritannien (18 års erfarenhet i Nord- och -central Amerika räknas inte som ett smack här verkar det som), ledde till att jag tog diverse kontorsjobb, varav den sista började med en tre månaders kontrakt som sträckte sig till två och halvt år. Varje ögonblick där jag satt vid skrivbordet kändes som förlorad tid jag aldrig skulle kunna få tillbaka. Vad värre är, sen jag hade börjat skriva på Deadhouse Gates under mina lunchraster på ett café nära jobbet, så kunde jag inte få ut Malaz från huvudet. Om jag ska vara ärlig så hade jag vid tiden då jag varvade ner från kontorsarbetet redan glidit undan jobbet en hel del. Jag skulle kanske känna skuld. Men så är ju undanglidandets konst ganska vanligt vid de flesta kontor, även när man är kontrakterad på en lång tid.

I hennes recension av Gardens of the Moon, föreslår J.V. Jones att, trots att hon tyckte om boken, så var den inte lätt att läsa. Tycker du att kritiken är rättvis, eller tycker du att läsare har haft nog med hjärngodis och ska nu, eller i alla fall ska se fram emot att bli utmanade i deras fantasyläsning?

– "Inte lätt att läsa." Visst, sant nog. OK, det är rättvist kritik. Mycket av Gardens var ett söndertagande av antagna konventioner i genren. Jag är ingen fan av helt igenom Goda hjältar mot oerhört dumma, Onda bad-guys. Antagandet att ondskan finns för sitt eget skull slår mig som tråkigt - alla dessa Dark Lords som är ute efter att skapa ödeland fulla av slavar... för vad? Visst, traditionen pekar på en arketyp och påvisar härmed det mänskliga förhållandet - jag sväljer det och erkänner till och med det som källan till varför genren är så populär. Men min personliga fascination som författare är med ambivalensen och tvetydligheten. Min antropologiska rygg reser sig när den möter enkla världar med enkla konflikter. Ingenting är enkelt. Inget har någonsin varit det. Därför innehöll Gardens förvridning av lojaliteter som förhoppningsvis fick läsarna att själva välja vilka de skulle alliera sig med. De goda gör onda saker och de onda gör goda saker och ibland är saker som ser goda ut egentligen onda. Med lite tur blir varje karaktär verklig i sin osäkerhet.

Dessutom, ville jag, i Gardens, få fram en känsla hos oss (som läsare) att vi just stigit in i en komplett historia och vi får se ett urval av händelser. Lite av kritiken jag läst om att landa på springande fötter eller kämpa för fotfäste tar jag ödmjukt till mig. Sen kommer en del av mig och säger att jag ville skriva om Romarriket, skulle jag då ha startat med Grekerna? Cro-Magnon människan? Jag var tvungen att börja någonstans helt enkelt.

Allvaret åt sidan, jag hade helt enkelt kul när jag skrev Gardens. Alla vändningar, de duellerande perspektiven, omvändningarna - med karaktären Kruppe som gör mitt skitjobb, undermedvetet. Lustigt hur det enklaste verk jag skrivit kom att bli det mest krångliga för läsaren. Har ingen förklaring där är jag rädd.

Nu när du har skapat en sådan levande värld och förbundit dig att skriva 10 böcker som utspelar sig i det, har du redan listat ut vilken väg du skall gå? Eller är det så att en bok, när den är skriven, logiskt skall leda dig till nästa?

– Jag har en ganska god bild av hur serien skall se ut till och med den tionde boken, men jag försöker hålla mig flexibel för varje romans distinkta händelselinje. Jag misstänker att om jag hade planerat allt till minsta detalj så skulle detta företa glädjen med att skriva. Jag eftersträvar spontanitet

Du spenderade flera år på att utveckla den värld där Malazetiska Imperiet utspelar sig, redan innan Gardens of the Moon publicerades. Djupet och komplexiteten i din världs historia och mytologi är omedelbart märkbart för läsaren. Vad eller vilka var inspirationen för den värld du skapat?

– Det här är en svår fråga att svara på så här på rakt arm. Böcker, spel och en akademisk utbildning konspirerade tillsammans för att få in mig i en fantasy värld (ahem), så väl som en känsla av frustration gällande många av de fantasy noveller jag läst. Som vilken annan genre, definerar fantasy sig självt. Det finns en ram för stilen, strukturen och temat. Det är svårt att rubba dessa gränser och de som står för det mesta av bevarandet är publicister, de är (förståeligt nog) notoriskt konservativa för det mesta. Det finns en fara vid att följa standarder - jag skall ge ett exempel för att illustrera vad jag menar. Jag känner en grupp överutbildade, högst kritiska vuxna som regelbundet hyr Conan, Barbaren, de tittar med ljudet avstängt och roar sig med att själva stå för replikerna. Nu kan ju någon få för sig att inkassera på de stadiga royalties man får om man skriver Conan, Barbaren äventyr och väljer då att titta på köp och hyrstatistik för att veta "vad folk vill ha", vilket leder till en mängd B-filmer. Standarder leder till antaganden, men ibland är dessa antaganden fel.

Min mening? Tja, jag tror att det finns läsare där ute som önskar sig komplexa historier, karaktärer och världar. Jag hoppas verkligen det eftersom det är just vad jag försöker skriva.

I vilket fall som helst, jag var och fortsätter att vara en fan av fantasy litteratur - ännu en av de vars köpvanor kartläggs och analyseras - och jag köper en mängd böcker och det mesta av det är skräp som jag, ta mig fan, ändå läser. Jag kan inte få nog av fantasy. Och är alltid i desperat sökande efter någonting som är värt min tid. Med andra ord reflekterar inte mina köpvanor min smak, förrutom i en mycket generell aspekt (i det att jag köper fantasy) och även detta är missledande - jag köper politiska thrillers, militäriska äventyr, historia, science fiction, internationell skönlitteratur, deckare också - allt utom kärleksromaner.

Och varenda av dessa genrar har bidragit till mitt skrivande, till skapandet av den påhittade värld där Malazetiska Imperiet finns, vissa genrar mer än andra, när jag tog en skrivarexamen från University of Victoria, grävde jag i romaner om Vietnamkriget skrivna av veteraner - från Tim O'Brien till Gustav Hasford, jag läste alla. Det är en influens (speciellt Hasford, med hans lakoniska, brutala stil och det där listiga, satiriska ögat). Jag hade redan slukat alla Ludlum och Tom Clancy romaner (dessa gubbar kan verkligen få ihop en komplex story), och Stephen King (verkligen underskattad som författare är han). Tre influenser till. Vem mer? John Gardners Grendel, Don DeLillos The Names. Ursula LeGuin - ah, nu kommer vi in på fantasy. OK. Stephen Donaldsons Convenant romaner imponerade på mig med dess risktagande - otroligt komplexa karaktärsbeskrivningar ihop med en stil som fick mig att springa efter uppslagsboken. Första kapitlet av Lord Fouls Bane stannar kvar hos mig som en i sanning extraordinär stycke skrift. Tim Powers, jo, brilljant. Glen Cooks Black Company romaner, i vilka jag ser (eller tror mig se) ett visst Vietnamkrigs inflytande. Och vid en senare tid, Paul Kearny - hans Monarchies of God är simpligen det bästa fantasy serien jag läst på långt och länge.

De icke-fantasy-genren influenserna är troligen en bidragande orsak till de otraditionella aspekten av Gardens of the Moon. Flera betraktelsevinklar är ganska mycket en standard inom diverse thrillers och scince-fiction romaner. Moraliskt ambivalens, atmosfär och ton från Vietnamsakerna. Och så vidare.

Så mycket för böcker. Min akademiska bakgrund kommer med antropologi såväl som en del historia. När jag avslutade mina studier vid högskolan, gick jag ut med kunskap om historia som startade för 60 miljoner år sedan (vi var svampar!) och slutade med Konstantinopels fall för turkarna. Har glömt det mesta nu, men ibland lyckas någonting flyta upp till ytan... Ett par kurser i kreativt skrivande lärde mig att skriva utan att känna ångest eller skuld och öppnade vägen för mig för ett antal stilar och genrar.

Jag upptäckte spelandet vid 20-års åldern där jag gjorde mig bekväm vid GURPS-baserade system. Att leda spel och skriva romaner är inte så annorlundna, och att göra det tidigare hjälpte mig helt klart med det senare, speciellt när det kommer till ödmjukhet. I ett spel, står GMen för berättandet men har ingen kontroll över deltagande karaktärer, vilket tvingar fram en viss flexibilitet för händelseutvecklingen. Vad jag har tagit med mig från spelen och in i skrivandet är en känsla av respekt för de karaktärer som finns i min påhittade värld. Deras liv är deras egna och det livet fortsätter oavsett vad några händelser i några romaner ställer till med. Inte riktigt nej, men du förstår vad jag menar.

Du nämnar inflytandet från Vietnamkrigslitteratur på ditt skrivande. Hade du några personliga anknytningar vid kriget, eller var det bara ännu en av de saker som intresserade dig?

– Ingen riktig anknytning med Vietnamkriget (Jag är inte SÅ gammal!), men jag råkade ut för skrämmande upplevelser i Peten, Guatemala 1983.

Vilket var det mest intressanta arkeologiska projekt du kom att arbeta med? Jag har en god vän som är arkeolog nere i södra USA. Hon påstår att det mest spännande är för det mesta intakta Coke-flaskor från tiden före andra världskriget, rostig ammunition från tiden för civila kriget och ben så gamla att inget folkslag gör anspråk på dem - men hon kommer ändå med ett par helvilda historier då och då.

– Hmmm.... bästa utgrävning jag arbetat på. Inte så lätt att svara på. Jag kunde svara "bäst" i arkeologiska sammanhang, eller geografiska, eller till och med sociala (träffade min fru på en utgrävning, till exempel). Jag gjorde en undersökning tillsammans med en annan av Whiteshell Park i östra Manitoba, det rankar högt. En minibuss, en kanot, en hel sommar där vi sökte och kartlade klippformationer. Projektet i Belize var riktigt bra det med, speciellt för lokalbefolkningen. I arkeologiska termer, var platsen vid Mud Portage vid Lake-on-the-Woods svår att matcha - en 4500 år gammal bosättning med tillbehörande stenskrift. Ett annat stenverk vid Saskatchewan kommer nära... Saken är, det tar nog ytterligare 18 sommrar att gå igenom härligheten...

Otroligt mycket historia ber om att bli omskrivet, eller att bli skrivet med mer glöd än vad det fick när historiker valde att berätta om den. Har du någon gång funderat på att skriva en fantasyroman som utspelar sig i en värld som är lik en del av vår historia? Om ja, vilken världsdel och tidsperiod skulle intressera dig mest?

– Jag har en hel del idéer om alternativ-historia romaner. Min utbildning riktade in sig ganska mycket på det Byzantiska Imperiet, men jag är också intresserad inom andra områden inklusive (vågar jag säga det?) tidig kanadensisk historia. Om jag någonsin kommer igång med det här, så kommer det att börja med lyftandet av hatten för mästaren i genren, Tim Powers.

Har du några andra projekt på gång eller har planerat för i framtiden?

– För nuvarande är det enda stora projektet, förrutom Malaz, är en TV-serie i tre delar, samskriven med två andra författare. Jo, det är fantasy, ganska mörk, ganska hård, med en massa oväntade vändningar. Vi är klara med pilotavsnitten och jobbar nu på att sälja idén. Det är inte "hjärngodis" precis så vi håller tummar och tår.

Tv-projektet utspelar sig i en annan värld än Malazetiska Imperiet, men den delar något av den mörka, hårda atmosfären. Där är inget "Edra och Eder" och om vi introducerar en ädel riddare i skinande rustning så är det nog för att vi skall kunna ta kål på honom med detsamma. Inte så många tunga special-effekter heller för den delen heller, tja, får se.

Jag har anteckningar för flera romaner i diverse genren, men förnuvarande ligger allt nere på research eller halt. Jag är upptagen med den tredje romanen i Malaz-serien (vi återvänder till Genebackis, Paran och våra Bridgeburners).

Att återvändra till Genebackis i den tredje romanen har visat sig vara enormt roligt. Jag har just klarat av en scen där Kruppe dyker upp för första gången i boken och förhoppningsvis kommer ett par läsare i alla fall att få ett leende på läppen. Konstigt nog, av alla kommentarer jag fick om Gardens of the Moon, så var det för det mesta folk som Anomander Rake, Tattersail, Whiskeyjack och Tool det talades om. Kruppe verkar ha slinkit igenom relativt osynlig. Är rätt så osäker på hur jag ska tolka det eftersom Kruppe var roligast att skriva...

Gardens of the Moon var din första fantasy, men inte din första publicering. Uppenbarligen har du lyckats ge ut ett antal skönlitteraturiska romaner i Kanada, vill du prata om dem?

– Jag har haft en följetong av noveller, en roman, en novellsamling och roman, och en roman publicerat med hjälp av mindre förlag i Kanada (den senaste i Storbrittanien också), alla verklighetsförankrade verk. Det betyder att Gardens var den femte bok jag lyckades publicera. Då ska du tänka på att jag skrev den för åtta år sen, kronologiskt är den det andra stora projektet jag gick genom, föregången av novell följetongen.

Steven Erikson är inte det namn du föddes med. Varför bytte du namn och hur kom du fram till Steven Erikson?

– "Steven Erikson" är ett resultat från ett krav från min förra föreläggare (de verklighetsförankrade verken), jag skulle välja ett annat namn att sätta på mina fantasy romaner. Erikson är min mors namn. Hon är en stor läsare av äventyrsromaner, från Burroughs (Edgar Rice, inte William S.) till Flemming, och jag tror, om hon hade levt och läst Gardens, skulle hon njuta av det. Jag gillar mittt författarnamn.

Sidan uppdaterades senast
030825

 

 

 

 

 

Design av TMN